EnUndligFlicka

Jag ska försöka att vara ärlig. Men det är inte det lättaste. Jag ska försöka att bara lätta på hjärtat och tala om hur jag känner, jag ska försöka.

Det känns helt enkelt tomt. Det är som ett eko. Jag talar med mig själv, jag äter med mig själv, jag lever med mig själv. Det är en evig kamp att kämpa, men jag antar att livet ska vara en kamp. Lyckliga dom som har det toppen, och inte måste känna såhär.

Jag behöver inte hjälp, jag kan själv, jag försöker intala mig själv det. Att jag inte behöver snacka med någon, att jag kan själv, att jag är helt oberoende av folket runtomkring mig. Men det är i själva verket inte sant, jag behöver alla, jag tror inte att man kan klara sig utan vänner och familj, jag tror att man skulle bli tokig.

Jag gnäller så himla mycket hela tiden, jag förstår folk som inte orkar lyssna, men jag förstår inte dom som vill. Hur kul kan det vara att lyssna på någon som gnäller 24/7 ?

Jag skulle iallafall inte orka, visst, det skulle gå bra ett tag, men tillslut så skulle jag bli irriterad.

Jag mår dåligt. Jag mår dåligt. Jag mår dåligt. Jag mår.. Hur kul är det ?

Jag orkar inte mer, jag vill inte vara fet, jag vill ha en platt mage, men jag har inte tid att gymma eller ngt, det är bara omöjligt att klämma in det också i mitt schema, det skulle bara bli mer stress och mindre gjort.

NEJ.

Nu ska jag fan sluta gnälla, jag ska börja skriva någon annan stans så ni stackare slipper läsa. Inte för att jag tvingat er men.. ändå.

ÅH.

Det funkar inte längre bara. Jag orkar inget längre, jag orkar inte ens äta mindre ? Hur patetiskt är inte det, vaddå orkar inte ? Det är väl inte så jävla jobbigt, men det är sant, jag har inte orken och kraften att äta mindre, istället äter jag mer, och .. helvetehelvetehelvete.. så går jag upp i vikt istället, jag blir seriöst gråtfärdig när jag väger mig . Jag vill bara gråta. Det är helt sjukt. Jag orkar inte. Men hur många gånger har ni inte hört det idag ?

Förlåt om det var för mkt ärlighet för någon. 

Puss...