Jag vet.. nej.. nu ljög jag..
Jag vet. Jag vet att jag tjatar. Men när jag inte är inne och skriver på bloggen så är jag bara ledsen, Det gör så ont i mig.. Jag måste få skriva. Det är bara att låta bli att läsa om det är för jobbigt att jag skriver så mycket.
Jag tror att jag mår bra. Jag är glad och posetiv, det går bra på ett prov och jag blir såklart glad. Vad ska man annars bli? Sen.. såfort jag inte är ute och gör något eller snackar med någon. Då kommer det fram. Det är HELT sjukt hur man kan må såhär plötsligt på några minuter. Egentligen så känns det hela tiden. Mitt hjärta gör ont, det bara värker och vill inte vara kvar, men jag är tvungen att hålla det kvar, jag vet att jag kan gråta av mej när ingen ser och då lättar trycket mot hjärtat. Det låter heeelt sjukt.
Jag kanske är sinnessjuk, jag vet inte, något är det. Jag kanske är helt frisk.. det måste inte vara något. Jah kanske bara går igenom en period just nu. Så går mina tankar heladagarna. Så fort jag är ensam, som nu, jag sitter ensam i ledarrummet i kyrkan och skriver. Det är bara för att kunna vara glad sen när resten av folket kommer. Då måååste jag vara glad, annars kommer alla frågor, och det orkar jag inte med.
Jag sa tidigare idag att jag ville snacka med någon, Men jag har ångrat mej. Bry er inte om vad jag sa. Jag är kanske helt frisk.. och då vill jag inte att dom ska säga att jag är för frisk för att snacka med dom, att jag bara överreagerar. Det är nog vad dom kommer att säga.. Jag känner att mitt hjärta kommer brista någon dag.. Jah kommer gråta så mycket att det inte orkar med. Jag har lärt mej att hejda mej. Så mycket gråter jag inte. Kan ett hjärta brista ? Om det kan det så är mitt på god väg.
Jag vet inte varför, det är åxå en av annledningarna till att jag inte vill snacka med någon. Jag snackar med vissa kompisar. men det är inte många som fattar. Tack Sofie, jag vet inte hur jag skulle klara mej utan dej, du är en av de få som iallafall försöker förstå. Jag antar att du måste tycka att jag är helt omöjlig som inte vill snacka med någon psykolog, men jag vill inte att mamma och pappa ska få mera att tänka på än de redan har. Jah är redan omöjlig som det ser ut nu. Det enda jag gör är att gnälla och mitt humör går UPP och NER, jag har säkert en jobbig period bara just nu och det blir nog bättre sen. Jag hoppas det. För såhär orkar jag inte hålla på längre.
Jag måste en en gång säga att jag skriver inte det här för att jag vill ha uppmärksamhet eller för att jag vill att någon ska tycka synd om mig. Nej, tror ni det så kan ni lika gärna sluta läsa och försvinna. Det jag skriver gör jag bara för att slippa gråta hela dagarna när jag är ensam.
Trampolinen och Pianot är en av de få saker jag blir RIKTIGT glad av.
Glädjen är som ett rinnande vatten, det porlar igenom dej, lik en stor härlig blå sjö. Du blir glad och så fort du går därifrån eller gör något annat, då blir det stop. Du rammlar ner i diket och ligger där tills du inser att du måste resa på dig. Att du måste gå därifrån.. Bort från allt det ledsna.. tillslut känns det som att du måste gå bort från ditt eget hjärta.. som att du inte orkar vara kvar. Men just när det känns som värst, just när du tror att allt ska rasa, då råkar du se ner i bäcken igen och det börjar sakta men säkert porla innom dej.
Det är så livet ser ut för mej. Jag kan beskriva det som att jag lever intill en porlande bäck. Är det inte lite simpelt och konstigt ? Att jag fortfarande går till den porlande bäcken och att jag fortfarande blir lika glad varje gång jag tittar dit ?
Puss och tack för ert stöd. Tack till er som läser och förstår.
